Soul, the voice of passion

Som genrep besegrade vi IFK Kalix med 2-1. En vinst är visserligen bra, men genrep är oftast som de brukar vara: De lämnar mycket att jobba på och puttrar oroligt på med halvdåligt spel och en hackande växellåda. I varje match finns det emellertid lärdomar att dra. Allting går att förbättra, speciellt för en trupp som på grund av geografiska omständigheter sällan tränar ihop. Matcherna blir då det bästa tillfället att slipa på allt. Samtidigt som konditionen kan byggas på om vi är villiga att springa, så kan vi genom analys bli klokare fotbollsspelare. Detta gäller inte bara för ett genrep mot IFK Kalix utan i livet i stort. Men för detta behövs själ. Den efterfrågades innan matchen, och visst blixtrade själen till.

När man spelar fotboll vill man inte ha blues. Man vill inte åka till Kiruna, byta om i en ishockeykällare, kliva ut på planen i blåst och minusgrader för att komma på att alla i laget är inställda på att nynna den gamla Albert King-trofen ”If it wasn't for bad luck, I wouldn't have no luck at all”. Den melodin vill man inte falla in i. Då blir prestationen ofta lika klen som den pinade fjällbjörken vid sidan av Lombia. Många lag och tränare sjunger den hela säsongen; gnäller till tidningarna om hur de hade 100% spelövertag men hur stolparna, domarna, vinden och den ojämna konstgräsplanen var emot dem.

Vid närmare eftertanke så är det nog soul man helst ska eftersträva.

På svenska heter det själ, på finska sielu. När jag slog upp det abstrakta ordet i lexikon stod det förtydligat som ”en människas intellekt, känsla och vilja”. När vi talar om att vi vill se hjärta och själ är det nog primärt viljan vi tänker på, och visst är den förbannat viktig. På den nivån vi spelar fotboll skulle jag påstå att den utgör kring 75% av den matchavgörande faktorn, vilja i samspel med intellekt och känsla.

När spelet inte fungerar blir själen ännu viktigare. Likaså när vi helt enkelt möter ett skickligare lag. Det är primärt i den kollektiva själen som spelarna hittar varandra, inte i passningsspelet. Det är ur själen vi måste hämta kraft när vi talar om att jobba oss in i en match. Medgång kommer sedan till dem som förtjänar det.

Och visst blixtrade själen stundom till i genrepet, som när Mikko gör två mål genom kliniska avslut, eller när Sacke går upp i en nickduell och kör över allt som råkar stå i vägen. Själen finns där. Som den ensamma räven i klubbmärket stryker den elegant omkring i omnejden. Den behöver emellertid utvecklas och prägla allting vi gör på planen. Allting blir bättre med själ, oavsett om vi spelar fotboll under en regnig aprilhimmel eller älskar med en vacker kvinna på en solig söndagsmorgon.

Till helgen åker vi till Skellefteå för seriepremiär mot Sunnanå. Allting kommer inte att klicka, men vi jobbar oss in i serien, en minut i taget. Har du hört räven yla? Den låter mer som en skogsdemon än ett djur. The voice of passion helt enkelt. Själen inkarnerad. Sielu, helt enkelt.

//Viktor Johansson

IFK Kalix - Övertorneå SK 1-2 (1-0)

I ett sista genrep inför seriepremiären så gästade vi Furuvallen och IFK Kalix. Kalix började försäsongen dåligt men har spelat upp sig eftersom, dom har ett ungt lag med några toppar i framförallt Per-Johan Karlsson, Pontus Englund och målvakten Pasi Hiekkanen.

Första halvlek är ganska dålig från våran sida, vi vinner boll några gånger högt upp men sista passningen är många gånger alldeles för dålig och anfallen rinner mest ut i sanden. Kalix försöker med mycket instick men springer mest offside, man skapar egentligen inte så mycket mer än målet. Ett bra distansskott som Jocke klarar där dock förra ÖSKaren Freddy Kwizera är första på returen och slår in bollen.

Vi rivstartar andra halvlek och tar tag i spelet direkt, Jouni serverar Mikko ett friläge och 1-1 är ett faktum. Endast minuter senare får Mikko ytterligare en löpboll, han rinner igenom Kalix försvaret och placerar in 1-2 mellan benen på Hiekkanen.

Under en 20 minuters period spelar vi bra och skapar flera chanser, Lonnakko kommer runt på vänsterkanten och serverar en bra passning in i boxen som Kalix lyckas rensa efter lite trubbel. Jari skapar också ett bra läge efter en lång löpning efter högerkanten, inspelet är bra men tyvärr går avslutet över målet.

Sista 15 tar Kalix tag i spelet igen och trycker tillbaka oss, vi slarvar i passningarna och Kalix kommer i flera anfall. I matchens absoluta slutskede så kommer chansen men Jocke kommer ut bra och gör en fin dubbelräddning.

Sammanfattningsvis så är detta en jämn match spelmässigt, Kalix har största delen av första och vi har största delen av andra. Individuella prestationer avgör och Mikkos 2 mål är klass.

Extra plus går självklart till Mikko Barsk för sina 2 mål, Jocke gör en stabil match i kassen och Jouni jobbar stenhårt över hela planen. Sennström gör ett mycket stabilt inhopp och visar att konkurrensen bland mittbackarna är stenhård. Linus Grönlund gör sin första match i ÖSK tröjan och gör ett mycket stabilt inhopp, kommer göra mycket nytta när han fått några fler träningar med laget.

Nu väntar en bra träningsvecka innan vi tar gästar Sunnanå SK i seriepremiären nästa helg.

På återseende..

We all need someone we can bleed on

"Well, we all need someone we can bleed on", sjunger Mick Jagger i Stones underbara låt Let it bleed. Bakgrunden är att Keith Richards har slagit huvudet i en gren, knäckt kraniet, fått hjärnblödning och varit på väg att dö, långsamt och i smyg.

Ibland känns det som att kraniet är på väg att spricka, som att vi går runt med en hjärnblödning och långsamt håller på att dö inombords. Och vi gör det ofta i smyg, precis som Keith. Vissa känner kanske igen sig, andra inte.

Men i de tunga perioderna har vi fortfarande fotbollen. Den finns där för oss när vi som bäst behöver den, precis som gud. Till skillnad från gud så är fotbollen emellertid på riktigt. En två timmars träning en sen, iskall måndagskväll förvandlas till en mental fristad. Sanctuary säger man på engelska, och det är precis så fint som det låter. Och missta er inte, fotbollen är vår. Den tillhör oss som tränar sent en iskall måndagskväll efter och innan och mellan jobbet på jordens baksida. Varför? För att vi vill? För att vi måste? Antagligen både och.
 
En väldigt nära vän till mig har berättat att han tappade all glädje till fotbollen när han blev proffs; när passion blev jobb konstant värderat i prestation. Vår pojkdröm är att bli proffs, men när vi väl är där, vill vi vara kvar i drömmen? Kanske inte. Det är kanske bättre att vi behåller fotbollen som den är för oss amatörer(säger jag som om jag hade ett val), som en fristad när vi behöver den. På allvar fast med glädje, på riktigt fast på skoj, på div 3 nivå men alltid lika livsviktig. De som inte förstår, de förstår inte. "Det går int att förklara för nån som int begrip", som Stenmark sa.

Det känns underbart att spela i en klubb som verkar ha förstått att essensen i fotboll på vår nivå just är glädjen och den fria viljan. Därur hämtar vi sedan allvaret. Därur hämtar vi styrkan. Därur finner vi anledningen till att spelare går från TP-47  till ÖSK. Det är kanske därför kreatörer och konstnärer som Mattias Bäcklin och Cristoffer Paez har sökt sig 16 mil norrut för att göra någonting de egentligen kan göra i Luleå. "Varför i helvete spelar du i Övertorneå?" frågar folk mig. "Det går int att förklara för nån som int begrip" svarar jag.

Keith Richards lever fortfarande. Det är mindre än en månad till seriestart och vi har fotbollen att luta oss mot när resten av livet svajar. Den viskar: Well, we all need someone we can bleed on, and if you want it, baby, you can bleed on me...

// Viktor