Soul, the voice of passion

Som genrep besegrade vi IFK Kalix med 2-1. En vinst är visserligen bra, men genrep är oftast som de brukar vara: De lämnar mycket att jobba på och puttrar oroligt på med halvdåligt spel och en hackande växellåda. I varje match finns det emellertid lärdomar att dra. Allting går att förbättra, speciellt för en trupp som på grund av geografiska omständigheter sällan tränar ihop. Matcherna blir då det bästa tillfället att slipa på allt. Samtidigt som konditionen kan byggas på om vi är villiga att springa, så kan vi genom analys bli klokare fotbollsspelare. Detta gäller inte bara för ett genrep mot IFK Kalix utan i livet i stort. Men för detta behövs själ. Den efterfrågades innan matchen, och visst blixtrade själen till.

När man spelar fotboll vill man inte ha blues. Man vill inte åka till Kiruna, byta om i en ishockeykällare, kliva ut på planen i blåst och minusgrader för att komma på att alla i laget är inställda på att nynna den gamla Albert King-trofen ”If it wasn't for bad luck, I wouldn't have no luck at all”. Den melodin vill man inte falla in i. Då blir prestationen ofta lika klen som den pinade fjällbjörken vid sidan av Lombia. Många lag och tränare sjunger den hela säsongen; gnäller till tidningarna om hur de hade 100% spelövertag men hur stolparna, domarna, vinden och den ojämna konstgräsplanen var emot dem.

Vid närmare eftertanke så är det nog soul man helst ska eftersträva.

På svenska heter det själ, på finska sielu. När jag slog upp det abstrakta ordet i lexikon stod det förtydligat som ”en människas intellekt, känsla och vilja”. När vi talar om att vi vill se hjärta och själ är det nog primärt viljan vi tänker på, och visst är den förbannat viktig. På den nivån vi spelar fotboll skulle jag påstå att den utgör kring 75% av den matchavgörande faktorn, vilja i samspel med intellekt och känsla.

När spelet inte fungerar blir själen ännu viktigare. Likaså när vi helt enkelt möter ett skickligare lag. Det är primärt i den kollektiva själen som spelarna hittar varandra, inte i passningsspelet. Det är ur själen vi måste hämta kraft när vi talar om att jobba oss in i en match. Medgång kommer sedan till dem som förtjänar det.

Och visst blixtrade själen stundom till i genrepet, som när Mikko gör två mål genom kliniska avslut, eller när Sacke går upp i en nickduell och kör över allt som råkar stå i vägen. Själen finns där. Som den ensamma räven i klubbmärket stryker den elegant omkring i omnejden. Den behöver emellertid utvecklas och prägla allting vi gör på planen. Allting blir bättre med själ, oavsett om vi spelar fotboll under en regnig aprilhimmel eller älskar med en vacker kvinna på en solig söndagsmorgon.

Till helgen åker vi till Skellefteå för seriepremiär mot Sunnanå. Allting kommer inte att klicka, men vi jobbar oss in i serien, en minut i taget. Har du hört räven yla? Den låter mer som en skogsdemon än ett djur. The voice of passion helt enkelt. Själen inkarnerad. Sielu, helt enkelt.

//Viktor Johansson