We all need someone we can bleed on

"Well, we all need someone we can bleed on", sjunger Mick Jagger i Stones underbara låt Let it bleed. Bakgrunden är att Keith Richards har slagit huvudet i en gren, knäckt kraniet, fått hjärnblödning och varit på väg att dö, långsamt och i smyg.

Ibland känns det som att kraniet är på väg att spricka, som att vi går runt med en hjärnblödning och långsamt håller på att dö inombords. Och vi gör det ofta i smyg, precis som Keith. Vissa känner kanske igen sig, andra inte.

Men i de tunga perioderna har vi fortfarande fotbollen. Den finns där för oss när vi som bäst behöver den, precis som gud. Till skillnad från gud så är fotbollen emellertid på riktigt. En två timmars träning en sen, iskall måndagskväll förvandlas till en mental fristad. Sanctuary säger man på engelska, och det är precis så fint som det låter. Och missta er inte, fotbollen är vår. Den tillhör oss som tränar sent en iskall måndagskväll efter och innan och mellan jobbet på jordens baksida. Varför? För att vi vill? För att vi måste? Antagligen både och.
 
En väldigt nära vän till mig har berättat att han tappade all glädje till fotbollen när han blev proffs; när passion blev jobb konstant värderat i prestation. Vår pojkdröm är att bli proffs, men när vi väl är där, vill vi vara kvar i drömmen? Kanske inte. Det är kanske bättre att vi behåller fotbollen som den är för oss amatörer(säger jag som om jag hade ett val), som en fristad när vi behöver den. På allvar fast med glädje, på riktigt fast på skoj, på div 3 nivå men alltid lika livsviktig. De som inte förstår, de förstår inte. "Det går int att förklara för nån som int begrip", som Stenmark sa.

Det känns underbart att spela i en klubb som verkar ha förstått att essensen i fotboll på vår nivå just är glädjen och den fria viljan. Därur hämtar vi sedan allvaret. Därur hämtar vi styrkan. Därur finner vi anledningen till att spelare går från TP-47  till ÖSK. Det är kanske därför kreatörer och konstnärer som Mattias Bäcklin och Cristoffer Paez har sökt sig 16 mil norrut för att göra någonting de egentligen kan göra i Luleå. "Varför i helvete spelar du i Övertorneå?" frågar folk mig. "Det går int att förklara för nån som int begrip" svarar jag.

Keith Richards lever fortfarande. Det är mindre än en månad till seriestart och vi har fotbollen att luta oss mot när resten av livet svajar. Den viskar: Well, we all need someone we can bleed on, and if you want it, baby, you can bleed on me...

// Viktor