Vad kan man säga om ”Kiruna borta”
som inte redan är sagt?
Through the looking glass med Alice
stora ögon. På andra sidan bilrutan faller snö i juni, någonstans
längs vägen har de pinade, förtvinade fjällbjörkarna redan
slutat att växa, och på de stora vidderna känner man sig liten och
vilsen. När du kommer in i Kiruna kommun kan du lika gärna somna
om. Du är bara halvvägs men redan långt hemifrån, mitt i
ingenstans där solen och vinden gör som de helst behagar med
varelse och väsen. Vi reser egentligen inte uppåt utan neråt;
neråt och inåt och när vi yrvaket och stelt stiger ur bussen är det dags att försöka hitta en väg ut, en väg upp, en väg hem, och
helst med hedern i behåll. Ännu hellre med poäng. Många åker
inte ens upp. Tyvärr är vi långt ifrån ordinarie lag, som många
andra gånger när man har mött Kiruna borta. Vi som reser dit,
byter om i samma gamla ishockeyhallskällare, kliver ut på ett
iskallt Lombia omringade av fabriker och gruvor får ställa in oss
på att jobba. En tum i taget. Här kommer ingenting gratis. Här
kommer ingenting lätt.
Men så länge vi har varandra så är
vi inte ensamma. Här är Varandra det enda vi har. Här finns ingen
annan tröst att finna eller tillbe. No church in the wild, som Jay-Z
och Kanye sjunger. Häri ligger också tjusningen med Kiruna borta.
Vem klarar av utmaningen? Vem viker ner sig som en pinad, förtvinad
fjällbjörk?
We make it out alive,
No church in the wild...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar